SLOW SHOW

Att var en person som mer eller mindre patologiskt förstör allting när den nått ett stadium där allting är bra och fungerar är minst sagt ett tragiskt scenario. Självdestruktivitet gör sig onekligen bäst inom konsten. I detta tema tar vår nya singel avstamp. Första spåret Beginners är baserad på filmen med samma namn av Mike Mills. Att ständigt vara nybörjare för att man inte kommer längre med något innan man lyckas förstöra det.

Andra låten, Sainthood, är en annan historia. Den handlar om att öva på goda egenskaper och att försöka vara snäll men att det inte är så lätt alla gånger. Klassisk dygdetik alltså, men kraftigt reducerat/expanderat till popmusik.

/Truls

I sann linjär tidsuppfattning kanske det är på sin plats med någon slags summering av året som gått. Eller inte. Hursomhelst så blev det ungefär 17 spelningar, vilket ju känns alldeles strålande. En del av dem gick mycket bra. En majoritet av dem var nytillskottet Oliver med på sång, elgitarr och synth. En härlig återupptäckt var det här med stämsång, vilket är något vi inte haft live sedan Alex var med för 3-4 år sedan. Två-gitarr-grejen var också intressant att utforska, men det är inget vi tänkt fortsätta med. Sedermera var 2012 året då vi släppte en mängd singlar. Det var bra gjort tycker vi.

MEN. Att rabbla saker kan man ju göra i evighet, vi har givetvis gjort fler saker än vad som står ovan. Mer intressant vore sannolikt att berätta vad vi lärt oss av det hela, men lärdomar är inte alltid intressant det heller. Om inte annat så kan vi behålla det för oss själva. Huvudsaken är väl att man lär sig något. Tror jag.

FRAMTID!

Slow Show kommer som det ser ut nu att bli mer synthigt 2013. Kanske kommer det även bli mer luftigt. Vi har ofta skapat ljudväggar, och vid flertalet tillfällen har vi försökt omstrukturera och rivit de väggarna, för att sedan omedvetet bygga upp väggarna igen, i bästa fall på ett lite annorlunda sätt, men lik förbannat tjockt som en smock. De låtarna som har blivit hyfsat luftiga i produktionen, som exempelvis Song for Viktor och It Doesn’t Attract, tenderar också att vara de som både vi och andra uppskattar mest. Men, men. Det ena behöver å andra sidan inte utesluta det andra, man kan jobba med både luft och tjocka ogenomträngliga väggar.

Det fanns en tid då jag såg en ära i att allting i Slow Show var spelat manuellt. Att en människa låg bakom allt. Inte minst för att knäppa folk på näsan som kommer fram efter spelningar och pratar om att vi borde skaffa riktig trummis och att det är tråkigt med programmerade trummaskiner etc. Och då har jag kunnat skratta gott och nedlåtande och sagt att FUCK YOU, det är minsann jag som spelar, och riktigare än så blir det inte, MONGO!

2013 kan jag korta ner svaret till bara: FUCK YOU!

Jag kan inte längre, om jag nu någonsin gjorde det, se att det skulle vara finare eller bättre om allt som hörs är mänskligt spelat. Fantastiska upplevelser och magi uppstår inte av sig självt för att en människa är en människa. Det krävs kreativitet, ett öppet sinne och vanligtvis ett sammanhang. Tror jag.

Vi har även några ess i popärmen som jag inte anser att vi behöver tala högt om förrän det är aktuellt. I stort handlar det om inspelning och spelningar. Så det är ju inget revolutionerande direkt. Men heller inte lika vanligt och trist som det kanske låter. För det handlar också om att ta saker mer på allvar och att ta sig ur den berömda bekvämlighetszonen och att göra saker och ting mer ordentligt och att investera mer.

Inom någon månad eller så kommer en ny singel. Skulle väl egentligen släppts 2012, men den kommer när den kommer. Ena låten heter Beginners, så det passar ju bra i början av ett år.

Alla föregående år kan dra åt helvete, gott nytt!

/Truls

Den femte och sannolikt sista episoden av den GRAVT misslyckade (tittarmässigt) serien Brott & Straff. Närå, den har helt okej tittarsiffror ser jag nu, men om den nu ska få någon slags sensationell beskrivning så känns ändå “GRAVT misslyckat” som roligast. Det är åtminstone så vi alltid refererat till den. Sannolikt för det alltid var väldigt få tittare de närmsta dagarna efter varje episod lagts ut. Men när det fått lite tid på sig så har de ökat en del. Inte mycket, men tillräckligt.

/Truls

“Äntligen!” känns det som att det finns skäl att utropa. Dessa två låtar har legat och skvalpat sedan början av 2011, och i alla fall Second to Some bör då ha skrivit hösten 2010. En hyfsat tidig skissversion av Second to Some var ju för övrigt med i Sörmlandsfinalen av Sveriges Radios tävling ”Svensktoppen Nästa” 2011. Då var Piere med i bandet och vårt sound infattade akustiska trummor och elbas. Needless to say så har de här två sångerna låtit på lite olika sätt sedan de skrevs, och nu låter de som vi vill och det är som sagt äntligen dags att offentliggöra dem.

Second to Some handlar om lite olika saker. Introt/vers1 handlar om att ha hamnat i en situation där oavsett vad man gör så kan det aldrig bli bra, vilket illustreras med ”liknelsen” att om man har huvudet under vatten tillräckligt länge så är inte fem gånger fem lika med 25, utan vad du än gör så är svaret/resultatet att drunkna. Andra versen handlar om min uppväxt på landet, och att jag inte fäster mig vid platser. Tredje versen handlar om åldrande, ältande och att jag inte är bäst, men att jag åtminstone strävar efter något… att bli bättre, eller vad som helst som är en framåtrörelse.

The Making Of handlar passande nog om i stort sett samma sak som Second to Some. Att jag inte fäster mig vid platser, och mer specifikt i texten att det inte finns något romantiskt eller nostalgiskt skimmer eller egentligen några speciella känslor i mig alls när jag är i min hemort. Det gäller dock alla platser/städer/orter. Texten tar också upp åldrande, med i stort sett samma formulering som i Second to Some. Det finns också något tema om att man är huvudpersonen i sitt eget liv, och det är upp till en själv om någonting av värde ska hända.

/Truls

Second to Some
I kept my head so low that I found
That five times five under water makes drown
I never quite learned how to swim but I’m fine, yeah I’m fine

Far from the city lights or any lights at all
The world was endless even though I didn’t care at all
Wherever I go, my head plays the same slow show

Me & my anxious mind full of things left behind
The only thing I know for sure is I’m growing old
Are you still keeping the score?
Well I guess
I’m still second to some

One day I might feel like I count

The Making Of
I get winded; I can feel my heartbeat pumping away my life.
When I walk all these stairs and every time I get out of bed.

And when I walk the streets of my hometown
I feel nothing at all
Nothing sentimental, nothing good or bad
I just feel some way I hardly recognize anything, like nothing ever happened here

I’m growing old, I know, I can feel it, it’s the only thing I know for sure
Because when I was a kid I got starred in the making of

I never felt like I was the leading star
But now I’m not longer sure
I don’t recognize anything anymore
And I just keep on walking, out of frame, but the spotlight follows me with dead aim

Idag släpper vi singeln “Second to Some / The Making Of”!

Den Kommer under dagen att kunna lyssnas på och köpas via Soundcloud, Itunes, Spotify, Wimp och Amazon.com. Mycket nöje!

Här är det något otippade omslaget som Pacemakers gjort till vår singel ”Second to Some / The Making Of” som ges ut 1 oktober. Flugtema! Pace Pacemaker förklarade att han länge velat göra något designrelaterat med flugor. Han hittade en fluga som var samarbetsvillig och väl införstådd med syftet och tog en bild. Flugan släpptes sedan ut i det fria.

En av de stora fördelarna med Pacemakers tycker jag är att det är svårt att förutse vad de kommer att hitta på. Den här gången gjorde de ett skivomslag med flugor på. Fantastique!

www.pacemakers.blogg.se

/Truls

Det var ett tag sen sist, men nu är det dags för en ny episod av vår serie “Brott & Straff”. Våra vänner Jonas Hansson och Andreas Larsson, samt några KTH-studenter var snälla nog att svara på vår fråga när vi spelade i Stockholm i veckan.

Frågan lyder: Om du satt i fängelse, vilket brott skulle du helst vilja vara dömd för?

/Truls

Ibland känner jag att det inte finns något att berätta om dessa låtar, att de skulle vara helt historielösa. Men självklart finns det minst en vinkling eller historia till alla ting.

Lacks hette från början Books, vilket kändes naturligt med tanke på bokreferenserna i texten. Exempelvis den fruktansvärt roliga ordleken med ordet paperback, som ju på svenska väl är pocketbok, men som jag menar bokstavligt, det vill säga att min rygg är lika tunn eller svag som ett papper vad gäller att hantera andras fel och brister. Sedan sjunger jag lite om pages. Dessa två referenser tyckte jag rättfärdigade beslutet att kalla låten för Books, men sedan tyckte jag att lacks var ett intressantare/roligare ord, samt att låten ju faktiskt handlar om tillkortakommanden och inte böcker, så då fick den heta det (Lacks) istället.

Lacks handlar, kanske föga förvånande, om att vilja vara någon annan och att vilja vakna upp ur något slags dagdrömmeri/sömngångeri. Andra versen handlar om, som jag nämnde tidigare, att jag kan ha svårt att hantera och acceptera andras brister. Samt att jag kan vara ond, elak och cynisk. Och om man sedan kopplar tillbaks det till första versen så kan man dra slutsatsen att jag inte alltid är helt nöjd med dessa sidor av mig själv.

Straight Line är en text som har funnits ett tag och haft 2-3 stycken olika musikaliska bakgrunder till sig, men nu är den som ni förstår färdig. Texten handlar en del om att hitta en person som är kompatibel med en själv, en person som är som en själv men samtidigt tvärtom… kanske handlar den om att hitta sig själv helt enkelt. I andra versen sjunger jag om det jag verkar tjata om konstant i nästintill alla låtar, nämligen att man inte kan resa tillbaks i tiden. Man kan inte återuppleva saker, allting är en produkt av sitt sammanhang och det går inte till fullo att återkalla.

Sammantaget kan man säga att denna dubbel-A-sidige singel handlar om resan mot att känna sig bekväm i sitt eget skinn. Identifiering av problem. Strävan efter utveckling. Spännande va?

/Truls

Lacks
Concentrate, I wish I could be someone else
If I could concentrate maybe I wouldn’t be asleep when I’m awake

My paper back, can’t bare even the tiniest of your lacks
My paper heart, pure evil, aged & dark

Oh how I wish there would be something hidden in these pages
Oh how I wish there could be a sign of true unselfish love
Somewhere, which I couldn’t cynically disregard

Straight Line
Can you draw a straight line? Are you compatible with my mind?
Do you analyze this, or do your feelings decide?
I was down on my knees, then up in the clouds
When you saw me backstage in 2008

Do you wander back in time trying to see through younger eyes?
Well, nobody can & you can’t change what’s been done
I’ve been trying so hard to fit into my time
I’ve changed five times around & now I’m back & I’m fine

Här är den första och mig veterligen enda videon till singeln som släpps 1 augusti. Mattias Lindh är personen som har tänkt ihop det här, samt filmat och redigerat. Medverkande i videon är jag, Danny, Oliver Johansson, Magnus Lindh, samt en hund och en tjej som jag just nu glömt namnen på.

Har man varit i Nyköping så kanske man känner igen sig i miljöerna i videon. Eller inte. Vad vet jag. Vissa av ställena hade jag aldrig varit på.

Konceptet är, som ni kanske sett, enkelt och tydligt. Jag springer omkring. Jag upplevde det lite som att jag hade glömt bort hur man sprang, på samma sätt som vissa ibland gör när de exempelvis ska prata eller gå och samtidigt bli filmade. Alec Baldwin illustrerar detta lika utmärkt som underhållande med sin rollfigur Jack Donaghy i serien 30 Rock, S01E05 “Jack-Tor”.

På onsdag (1/8) finns singeln “Lacks / Straight Line” för lyssning och nedladdning på Spotify, iTunes, Wimp och Amazon.

/Truls

Här är omslaget till singeln som kommer 1 augusti. Som vanligt är det Pacemakers som har stått för designen. Pace Pacemakers farmor har även varit delaktig, för det är nämligen hennes hand, arm och skrift som pryder bilden.

Singeln är en dubbel A-sida som man brukar kalla det. Första låten heter Lacks och den andra Straight Line. Första raden i Straight Line lyder “Can you draw a straight line? Are you compatible with my mind?”. Vad gäller Pace farmor så är hon alltså inte helt kompatibel med mig, men jag är likväl mycket tacksam för att hon ställde upp för sitt barnbarn. Det kan också vara värt att nämna att vad som är en rak linje på vissa sätt kan vara helt subjektivt. Exempelvis vad någon anser vara en rak logisk linje kan i någon annans ögon te sig väldigt krokig.

www.pacemakers.blogg.se

/Truls

Crime Time! Förutom mediastudenter på KTH kan man även se Oliver från bandet Columbus och ett par andra i denna episod. Fantasier kring allt ifrån kannibalism till nedladdning möts vi av, och det är alltid fascinerande vad folk svarar på frågan om vilket brott de helst skulle vilja vara dömda för om de satt i fängelset. Det tycker i alla fall vi.

/Truls

Find Your Way
Musiken till denna låt skrev jag strax efter att jag hade hört låten ”Islands & Shores” av den utmärkta poporkestern Deportees, tidsmässigt blir det alltså någon gång augusti/september 2011. Jag vet inte om det hörs, men om det någonsin hördes så var det möjligtvis då i början.

Texten, i alla fall första delen, kom till tidigare under sommaren 2011, vagt inspirerad av textraden ” I ain’t changed, but I know I ain’t the same” från Wallflowers’ ”One Headlight”, och kanske ännu mer raden ”You can’t go back & see it the way that you saw it then, nobody can” från Jakob Dylan’s “Everybody pays as they go”. Raden om mitt favoritämne, hjärnans kemikalier, är som vanligt inspirerad av/tagen från Of Montreal’s ”Heimdalsgate Like a Promethean Curse”.

Musiken till den texten var precis som denna låten baserad på ackorden/tonerna D och G, men hade en mer Wilco-esque framtoning med lite ”folky-akustisk-gitarr-strumming”. Det blev inget av det, och sedan när Deportees kom med sin briljanta singel återanvändes/återupptogs det hela, men i annan tappning.

Find your way back to where you once came; see if you feel the same.
A place where you belonged, but you couldn’t stay, always on your way.

But you can’t go back in time, & you can’t feel what you felt, everything is distorted by time and the chemicals in your head, I guess they don’t balance that well.

You’ve got to learn how to live with the sighs.
You’ve got to learn ten ways to fake a smile, and smoother you’ll get by.
You might need to find a way to cope with, feeling kind of nine to five.
Twenty four seven ‘til you die.

It Doesn’t Attract
Den här skrev jag sannolikt sommaren eller tidig höst 2011. Jag minns att texten skrev sig själv i mitt huvud när jag försökte somna, och det var för många strofer färdiga för att jag skulle kunna ignorera det, och således gick jag upp och skrev ner det hela på ett papper. Slutdelen kan dock mycket väl tillkommit senare.

Musiken bör ha kommit till dagen efter. Capo på 5:e bandet. Det hela är helt slumpmässigt, inte inspirerat av något speciellt. Texten handlar om att jag aldrig varit kär och mina tankar kring det. Simple as that.

Jag hade under en tid funderat mycket kring att jag ville göra en duett. Det fanns några olika låtar jag valde mellan, men lotten föll till sist på den här. Först hade jag tänkt att artisten Lilja skulle sjunga, men det blev så att jag frågade Amanda Thieme. Jag vet inte varför, båda är väldigt duktiga, men oavsett så blev det väldigt bra.

Why can’t I fall in love with you, well what’re you gonna do?
Not that I would like to, but sometimes I’m looking for the feeling
that everyone seems to be needing, being up close & receiving
something I don’t know where it’s at, but it doesn’t attract.

Nothing beats not being bothered by anyone, anytime.
Nothing beats, but sometimes I find myself looking for the feeling
that everyone seems to be needing, being up close & receiving
something I don’t know where it’s at, but it doesn’t attract

No the feeling is not gone it just never came along, & I’ve been hurting myself screaming come on wake up now, come on wake up now. But most of the time I am satisfied without the feeling that doesn’t attract, it doesn’t attract me.

/Truls

Här är den andra videon till singeln som släpps 7 maj. Mattias Lindh har gjort denna video. Min lägenhet är inspelningsplatsen. Precis som i låten så är Amanda Thieme med. Mattias bror Magnus är den som ligger i soffan i bakgrunden under delar av låten. Good times!

Har du svårt att höra vad jag och Amanda kvider om? Texten lyder som följer:

Why can’t I fall in love with you, well what’re you gonna do?
Not that I would like to, but sometimes I’m looking for the feeling
that everyone seems to be needing, being up close & receiving
something I don’t know where it’s at, but it doesn’t attract.

Nothing beats not being bothered by anyone, anytime.
Nothing beats, but sometimes I find myself looking for the feeling
that everyone seems to be needing, being up close & receiving
something I don’t know where it’s at, but it doesn’t attract

No the feeling is not gone it just never came along, & I’ve been hurting myself screaming come on wake up now, come on wake up now. But most of the time I am satisfied without the feeling that doesn’t attract, it doesn’t attract me.

På måndag (7/5) finns singeln “Find Your Way / It Doesn’t Attract” för lyssning och nedladdning på Spotify, iTunes, Wimp och Amazon.

/Truls

Här kommer en video till första låten på singeln som släpps 7 maj. Alla som undrade hur jag och Danny skulle se ut som fyrhövdade har nu äntligen svaret. Vad mina fyra huvuden och åtta ögon blickar ut mot är dock oklart. Det får tittaren fantisera ihop själv.

Har man svårt att höra vad jag sjunger så lyder texten som följer:

Find your way back to where you once came; see if you feel the same
A place where you belonged, but you couldn’t stay, always on your way

But you can’t go back in time, & you can’t feel what you felt, everything is distorted by time and the chemicals in your head, I guess they don’t balance that well

You’ve got to learn how to live with the sighs
You’ve got to learn ten ways to fake a smile, and smoother you’ll get by
You might need to find a way to cope with, feeling kind of nine to five
Twenty four seven ‘til you die

Senare i veckan kommer en video till den andra låten på singeln som Mattias Lindh har gjort. Videon alltså, låten har ju vi gjort.

/Truls

”Find Your Way / It Doesn’t Attract” heter det kommande alstret av Slow Show som ges ut 7 maj. Omslaget står, precis som för tidigare två singlar, fashionkollektivet och bloggarna Pacemakers för.

Denna gång är det ett foto taget på en konsert, och det ser ut att vara konfettiregn, samt euforisk publik som till viss del har händer uppsträckta medan andra är mer reserverade i sin kroppshållning. Pacemakers kopplade motivet till en specifik punkt i låten ”Find Your Way”, då den så att säga drar igång ordentligt och att det då kändes som på slutet av en grym konsert med total eufori etc.

Båda låtarna handlar på sätt och vis om att hitta sitt eget sätt att hantera livet och sina egenheter på. I en konsertsituation är det väldigt tydligt att folk hanterar situationen olika. En del står längst fram och tjoar och tjimmar medan andra står längre bak, framför mixerbordet och tar in musiken och stämningen på ett mer återhållsamt sätt (i alla fall på ytan). Man är olika. Var och en har hittat, eller utforskar, ett sätt som passar de bra.

www.pacemakers.blogg.se

/Truls

Slow Show fortsätter att utforska vanliga människors brottsliga fantasier. En resa i människors inre mörka vrår, under lättsamma former. Denna gång är vi på KTH, Campus Kista bland blivande ingenjörer. De bjuder på så vitt skilda brott som folkmord, fildelning och att trolla m.m.

Frågan lyder som alltid: Om du satt i fängelset, vilket brott skulle du helst vilja vara dömd för?

Bara den proffsigt animerade vinjetten gör det hela värt att titta på. Den kostade 500 000 kronor att göra, men så värt det!

/Truls